måndagen den 1:e oktober 2012

Mina topp-tre pinsamma misstag på bokmässan

Detta inlägg handlar om de absolut dummaste grejer jag gjorde under bokmässan:


1. Jag missade avslöjandet!

På lördagen hade jag sett fram emot Det stora avslöjandet! Sara och Mats som skriver Cirkel-serien skulle presentera en nyhet ihop med Kim W Andersson, som bla tecknat till Alena och Yummy. Kl 13 skulle det börja. Jag hade skaffat barnvakt, klätt på mig, fixat busskort, gått på bussen osv. Jag hann i god tid fram till mässhallarna. Fy vilken kö det var! Jag stod och led svåra kval i den ett tag(Jag har kö-fobi, HATAR köer.) . Kom sedan på att jag kunde  utnyttja tiden till att ta fram kreditkortet. Leta runt bland alla prylar. Hittade inte kortet. Hade inga kontanter. Doh!

Att åka buss är kul. Eller nåt.

Vad göra? Jag tog iallafall bussen tillbaks till Kungälv, letade fram kreditkortet, pussade på barnen och åkte tillbaks. Kul 2 timmar var det inte. Tack iallafall till Västtrafik att jag kunde göra allt på samma biljett.

Sedan var jag sur resten av dagen för att jag hade missat avslöjandet. Jag som också hade tänkt be att få en idol-foto där jag stod mittemellan Sara och Mats. :(:(:(


2. Jag ska lyssna på dig imorgon, sa jag.

Samma dag var jag och tittade på BonnierCarlséns intervju av unga bokbloggare och där såg jag bla Amanda Hellberg. Jag både gillar hennes böcker OCH följer hennes blogg noga. (Bästa skrivtipsen på internet hittar man där. Don't Miss-it!) Jaja. Jag gick iallafall fram och bad att få ta ett foto. Och så sa jag:
-Jag skall lyssna på dig imorgon, så då kan vi prata lite mer.
Amanda nickade. Jag gick lite runt bland montrarna och köpte ett par böcker. Och så drog jag upp pappret med lista på det jag hade tänkt gå på. Om 15 minuter började nästa grej.
 "Om Nordiska oknytt" - med Amanda Hellberg! Amen. Va sjutton. Hjälp! Hon kommer ju att tro att jag är helt puckad, och även om det är helt sant så är det något jag brukar försöka dölja.

Vad göra? Hoppa över föredraget som jag så gärna ville höra? Alt. Göra bort sig totalt? Till slut valde jag väg två. Jag gick på seminariet. Hälsade på en lite förvånad Amanda. Pinsamt är bara förnamnet.

Hon tänkte nog typ "Jaha! Är det reeeedan i morgon?" Eller något om mig. Vad vill jag inte sitta här och föreställa mig.


3. En förläggare från BonnierCarlsén tror nu att jag inte vet vad ett adjektiv är!

"Fortsätt skriv" på skrivdagen på Världsmuseet hade de med ett skrivkurs-exempel. De flesta i lokalen hade nog gått skrivkurser. Själv har jag tex gått sju skrivkurser, inklusive samma kurs som de två författarna(som skrivit Döden spelar inte handboll) berättade om. Det var t.o.m. samma lärare, Kerstin Lundberg-Hahn,  dock inte samtidigt. Så här gick skrivkurs-exemplet till:

Linda Belanner sa:
-Skriv ner fem adjektiv för att beskriva döden.
Förläggaren sa:
-Hm, du kanske skall säga vad ... (Vad ett adjektiv är menade hon, tror jag. Hallå - vem vet inte det?)
Linda Belanner sa:
-Skriv ner fem ord som beskriver döden.
Efter en stund lade hon till:
-Blomma gärna ut. Döden kan tex vara "svampig".

Jag var lite pressad av att sitta i en så stor sal med så mycket folk och göra en skrivövning. Det kändes inte avslappnat. Jag lyckades plita ner:

Slutet
Svart
Ingenting
Inget

Inget av detta är adjektiv. Utom svart. Men ibland så känner jag mig lite motvalls.Varför ska man bara beskriva med just adjektiv?

Jag är inte rädd för att döden skall visa sig vara svampig eller knottrig eller ljummen.
Jag är rädd för att det bara skall ta slut och så finns det ingenting och du kommer aldrig tillbaka.
Om jag blir lite svampig under tiden känns inte som en stor grej.

Linda Belanner igen:
-Nu väljer ni två av dessa ord och skriver en mening.

När alla var klara så bad de först att de som hade blivit förvånade av sin mening skulle läsa den. Efter det frågade de om några fler ville läsa. Jag räckte upp handen efter en stund. Jag har en REGEL och det är att jag ska läsa upp vad jag skrivit på skrivövningar. Alltid. Annars kommer man inte in i kursen. Att detta inte var en kurs glömde den hand som räckte upp sig. Jag läste min mening:

"Slutet var -  ingenting!"

Och så läste nästa person sin mening osv. Det kunde vara ingenting med det här utom det att. INGET av min ord var ADJEKTIV.  Så gick det till när jag straffade ut mig från Bonnier Carlsén! :)



Silverkanterna på molnen

Här skall jag försöka se något positivt i vart och en av de ovanstående irriterande och eller pinsamma händelserna. Det finns alltid något positivt. Typ.
 
Silverkanten på att jag missade avslöjandet

Min enda tröst är att Sara&Mats nog inte hade haft tid för ett idol-foto just då.  Fast svagare silverkant får man leta efter...

Silverkanten på att jag verkade förfölja Amanda Hellberg

Silverkanten på det här molnet var att jag faktiskt skulle lyssna på henne dagen efter också, på skrivdagen på Världsmuseet. Och då hade jag med mig "Jag väntar under mossan" som hon fick signera, och så fick jag chans att säga att jag tycker att hennes blogg är så bra, speciellt skrivtipsen. Faktiskt helt okey silverkant, och jag kände mig inte lika dum efter det.

Silverkanten på att Bonniercarlsén tror att jag inte vet vad ett adjektiv är

Förläggaren vet inte vad jag heter och kanske inte känner igen mig senare. Nu skall vi se... Ny hårfärg? Minska/öka i vikt? Jättemycket brun-utan-sol?

19 kommentarer:

  1. Jag gjorde samma miss som du, den översta alltså att vara med på DET STORT AVSLÖJANDET (vet ännu inte var det var...) o jag var t.o.m o fick min Alena sign. av Kim dagen innnan o vi pratade om att ses den stora dagen...jo jag är gift!
    Men så e ja ju också en krympling= smärthandikappad o efter 2 dagar med att rulla runt med mitt gåbord på mässan o så gå på Formas fest + efterfest så var det ingen chans att jag kom upp på lörd. Tack o hej till avslöjandet, författar intervjuer o även bloggträffen på Pasta.
    Jag tror faktist att jag är en större loser än du!?

    Kramis från en krympling som börjar att piggna till men jag känner mig snuvad på halva bokmässan...det e inte kul att va handikappad!/ Pockethexan själv!

    SvaraRadera
  2. En liten tröst är att "Svart" ju är ett adjektiv :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sant! Men om jag hade tagit med det i meningen så hade de säkert bara trott att jag helgarderade mig.:)

      Radera
    2. Haha, nu såg jag att jag hade skrivit i texten att INGET av dem var adjektiv. :) Det går lite för fort här ibland. Ganska ofta.

      Radera
    3. :) Det är lätt att få hjärnstillestånd när man sitter på en sån där samling, och även när man plitar blogginlägg.

      Radera
    4. Ja. Ibland ser eller hör man inte vad man själv säger eller skriver.

      Radera
  3. Jag tog ingången direkt från ett parkeringshus. Det var ingen kö alls!

    SvaraRadera
  4. Jag gjorde bort mig under lördagens bloggmiddag när vår italienska kypare serverar mig på italienska och jag tänker att "nu ska jag minsann svara på italienska och visa mina språkkunskaper" varav jag högt och tydligt säger "DANKE!"

    Fel land. Fel språk. Lagom pinsamt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, den var faktiskt fin!

      Radera
    2. Låter som något jag skulle kunna göra. Det är ganska svårt att styra sånt man säger, rent generellt!

      Radera
    3. Vara helt tyst - kan funka..:)

      Radera
  5. Ha, ha, ha!
    Härlig du är som bjuder så på dig själv!
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej, medlemmarna i min skrivarcirkel ska ses på söndag morgon (typ 10) äta frukost ihop och diskutera gestaltning. Och allmän skrivångest.

      Vill du vara med?
      Hör av dig till nina_sunesson@hotmail.com

      Kram/Nina

      Radera
    2. Låter jätteroligt. Ja tack! Jag har mailat.

      Radera
  6. Ingerun! Jag läste idag när jag var ute och about. Skrattar på mig!Fullständigt underbart! Trist att du missade avslöjandet bara.

    SvaraRadera