söndagen den 22:e juli 2012

Ingenbarnsland

Ingenbarnsland av Eija Hetekvi Olsson

Ålder:Vuxen
Betyg:4-
Förlag:Norstedts
Köp den tex på Bokus eller Adlibris

Ingenbarnsland börjar med en slagsmålsscen där huvudpersonen, Miira, sitter gränsle över sin klasskamrat Lasses rygg och bankar på honom. Miira skyddar ofta sina klasskamrater, speciellt tjejer från påhopp från killar. Hon känner sig illa behandlad av lärare när rapport-papper kommer hem med text att hon "visat dåligt förstånd", när det i själva verket gällde att hon har skyddat någon annan. Och råkat i slagsmål. Man får följa Miira genom lågstadium, mellan och högstadium, och hennes kamp att inte göra som lärarna säger men ändå försöka lära sig så mycket hon kan på egen hand. Men trots 4:or och 5:or på proven får hon 3:or i betyg. En lärarvikarie, Hassan, blir en ljusglimt i ett hårt kämpande mot en oförstående skola.

Vad jag vill stjäla från Ingenbarnsland:

1. Genomgående är det ett eget och nydanande språk, med mycket talspråk, slang, svordomar, finska ord och mycket egna ordsammansättningar.

Tex när hon talar om olika munnar, tex gammelmunnen, knottermunnen, snörpmunnar,

Olika sätt att skämmas: argskämmas, stoltskämmas


2. "Hon tittade på den broderade tavlan med bruna kastruller. Under dem stod Små grytor har också öron.
Vaddå också, tänkte hon"

3. Beskrivning av hur det kan kännas att vara sjuk:
"Hon låg kvar i sängen och blev en loppa. Saknade ben. Någon hade knipsat av dem"

Avslutande reflektion


I boken får Miira vid ett tillfälle kritik för att hon skojar för mycket med det svenska språket(ej ordagrant citerat, hittar inte den passusen nu), och det är jag förvissad om att författaren varit med om själv. Tråkigt att tänka att hon hade så svårt att hitta en lärare som kunde uppmuntra henne. Jag är också övertygad om att Hassan finns i verkligheten, kanske med samma namn, kanske ett annat. Jag hoppas jag att han vet att det är han som är nämnd. Hans insats får mig att tänka på Nobelpriset i Rinkeby.

Så här sa Alexandra Pascalido om hennes "Hassan", Gunilla Lundgren: "Gunilla gav oss modet att fatta pennan, att tro att vi är något när alla andra påstod motsatsen."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar