tisdag 31 januari 2012

Gästtjuv-bloggare Anna Johansson om "Orent ackord"

Jag lägger detta inlägg först igen eftersom det fick så kort tid på förstasidan på bloggen, och det vore synd om någon har missat det./Ingerun aka Boktjuven

Jaha, här kommer jag och gästbloggar hos Ingerun. I vanliga fall huserar jag på www.sparkling.nu och skriver om allt mellan himmel och jord, jag är alltså inte alls sådär duktig och strukturerad att jag har något speciellt tema när jag bloggar, utan det får liksom flöda fritt. 





Nu tänkte jag i alla fall passa på att låta mig inspireras av boktjuveriet och skriva lite om en av mina favoritböcker. Genast fick jag svår beslutsångest, det finns ju så många och vilken av dem skulle jag välja om jag bara skulle välja en? ”Röde Orm” av Frans G Bengtsson eller ”I muséets dolda vrår” av Kate Atkinson, men herregud, där vill jag ju sno ALLT! Eller kanske någon berättelse av Stephen King? Där finns det mycket jag skulle vilja stjäla, fast mest av allt vill jag nog komma åt Stephens hjärna som jag föreställer mig som en stor råvarucistern fylld av embryon till spännande berättelser. Tänk att få gräva omkring där och se vad man skulle kunna åstadkomma.

Men till slut gjorde jag en helomvändning i mitt velande och valde en bok som heter ”Orent ackord” och som är skriven av Mats Berggren. I mina ögon är det en fantastisk berättelse som jag fastnade för direkt när jag började läsa, men jag läste på hans hemsida att den hade blivit refuserad åtta gånger innan den gavs ut, så det är väl uppenbarligen inte alla som håller med mig här. Men jag sträckläste hela berättelsen med stor behållning, fast här måste jag medge att jag är ganska svag för arbetarromaner i största allmänhet. Det här är dock långt ifrån någon smutsig socialrealistisk skildring där far sliter i gruvan och sitter svettig och sotig och tröstar sig med brännvinsflaskan efter att ha spöat mor inför deras åtta hungriga barn, utan detta är snarare en liten berättelse om kärlek, vänskap och solidaritet som är skriven med ett roligt och engagerande språk.




I korthet handlar boken om en kille som jobbar på fabrik, som träffar en tjej som håller på med teater, och hur de skilda världar som de lever i påverkar deras förhållande. Samtidigt får man följa livet på fabriken med arbetskamrater och förmän, hur en konflikt på arbetsplatsen växer och blir till en vild strejk och hur fabriksmiljön påverkar en och gör att man både kan växa och krympa som människa. Allt detta vävs ihop till en vardaglig och lättläst berättelse som åtminstone engagerade mig när jag läste den. Har nog läst om den fem–sex gånger under årens lopp, och tycker nog den håller måttet än idag.

Vad jag vill stjäla:
  1. Meningen som avslutar första kapitlet, som handlar om när bokens jag precis har träffat sin blivande flickvän på en konsert och han har fått reda att hon är skådespelerska, och han kämpar med sin dåliga självkänsla för att han själv bara är en simpel fabriksarbetare: ”Jag ler tillbaka. Så flyttar jag blicken till bandet och försöker se ut som om jag är jävligt snygg och har hela släkten full med skådespelare”
  2. Klockrena personbeskrivningar i stil med ”Birger är en röd varulv, Ture är ett rosa lamm, även om han måste ansa klorna ibland för att få in dem under de socialdemokratiska fårakläderna”.
  3. Berättelsen om hur den hatade arbetsledaren Karlström blev den han blev. Tänker dock inte avslöja den här, men den ger människan Karlström en helt ny dimension.
  4. Sista meningen, eller egentligen hela sidan. Som jag heller inte tänker avslöja här, för man avslöjar inte hur en bok slutar, men det är onekligen inget tillrättalagt utan lämnar öppet för funderingar. Jag tänker på det fortfarande ibland, hur det egentligen gick med det där? Hör du, Mats Berggren, är det inte dags för en ”Orent Ackord II” snart?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar